För ett par månader sedan så läste jag om det mänskliga ögat, och hur det har formats av den biologiska evolutionen under miljontals år. 
Det som fascinerade mig var att de ljuskänsliga cellerna i våra ögon som tillåter oss att se vår värld har utvecklats på "fel" håll. Detta medför att alla ådror som förser cellerna med blod tillika alla nervtrådar måste färdas tvärs över vårt synfält, framför våra "kamera-celler".
Jag ställde naturligtvis mig frågan; Varför ser vi inte dessa trådar om de befinner sig framför vår näthinna?
Jag läste vidare och glömde min förundran eftersom jag fascinerades av ett annat faktum. Vi har ett hål i näthinnan där alla dessa trådar går in, för att sen färdas till 'baksidan' av ögat och fortsätta till hjärnan. Detta hål har inga ljuskänsliga celler, vilket innebär att vi har en blind fläck, ca 35 grader utanför punkten som vi fokuserar våran blick på.
Denna blinda fläck syns givetvis inte heller, eftersom hjärnan konstruerar en bild av vad den förväntar sig skall finnas där. Detta går enkelt att testa genom att placera ett litet föremål i denna delen av synfältet, för att sedan se föremålet "försvinna".


Härom veckan så satt jag på kontoret och grubblade på ett programmerings-problem på datorn.
Då jag begrundade problemet så lutade jag mig bakåt och tankelöst 'lekte' med en kork från en bläckpenna(We've all been there). Korken hade ett litet hål i ena änden.
Plötsligt fann jag mig själv i en situation där jag blundade med ena ögat, och kollade upp i lampan genom det lilla hålet i korken med det andra ögat, som en kikare.
Eftersom jag inte höll korken helt stilla så upptäckte jag ett mönster på näthinnan, och ju mer jag rörde på korken, desto tydligare blev mönstret.
Min första tanke var att avfärda detta fenomen som något liknande fläckarna som man ser när man har tittat på något ljust för länge, som beror på att näthinnan blir överansträngd, men mönstret som jag såg var ett trådigt sådant, och det flyttade sig inte över synfältet som "ljusfläckar" utan befann sig på samma position hela tiden.

Då slog det mig att detta mönster måste ha att göra med nervtrådarna som är utspridda över näthinnan. I mönstret så kunde jag även se en tydlig cirkel som var helt fri från dessa trådar. Min hypotes var att det var den "blinda fläcken" som jag hade beskådat, men denna hypotes visade sig efter en del efterforskning vara felaktig.
Cirkeln som jag hade sett var näthinnans fokusområde, dvs. den delen som tar emot ljuset från den punkt där man fokuserar blicken, som av förklarliga skäl måste vara skarpare än periferin.

Efter en del läsning och efterforskning, och efter att ha återupptagit min frågeställning Varför ser vi inte dessa trådar om de befinner sig framför vår näthinna? som jag så abrupt hade glömt några månader tidigare, så lärde jag mig följande;

Trådarna från cellerna i ögat befinner sig så pass nära näthinnan att dess position i synfältet alltid är densamma, vilket gör att hjärnan vänjer sig, och filtrerar bort denna information, som ju ändå aldrig ändras.
Men varför filtrerar hjärnan inte bort föremål som man koncentrerar sig på en längre stund, de har ju också samma position i synfältet hela tiden?
Man uppfattar det som att föremål inte rör sig i synfältet om man koncentrerar sig noga på något, men faktum är att ögat aldrig är helt stilla, utan oscillerar fram och tillbaks, och därav så "uppdateras" synfältet, och hjärnan vänjer sig inte.

Det som händer när man tittar på något ljust genom en smal springa som rör sig fram och tillbaka är att man skapar skuggor från trådnätet på näthinnan, och hjärnan uppfattar det som en ovanlig bild och filtrerar inte bort det från vår syn. Därför kan man se trådnätet.

Det är underbart när man genom spontana personliga upplevelser tar sig ännu ett steg mot att förstå det biologiska maskineri vars faktum vi alltför ofta förkastar.


(Som alltid så välkomnar jag gärna rättelser om jag har felat i något av mina påståenden.)